Årets sämsta bild 2017

Återigen får undertecknad agera enväldig (enfaldig?) domare för året sista och svåraste klubbtävling, nämligen ”Årets sämsta bild”.

I vanlig ordning så samlas bilderna in under pågående utspisning, denna gång smörgåstårtor, och undertecknad mottar en liten hög med bilder i skilda storlekar. Jag går då undan i en väl upplyst vrå av lokalen och gör mitt bästa för att förstå vad fotograferna menar med sina alster. Och det här med att det är bra ljus kommer snart att visa sig vara en mindre katastrof, för dessa bilder gör sig nog bäst i mycket svag belysning.

Årets hög var ganska stor (skulle tro att jag fick genomlida ett tiotal bilder) och jag gör som vanligt; lägger bästa bilden överst för att redovisa den som sämst, det vill säga sämst placerad vilket innebär att det kan vara en bra bild och det vill vi ju inte ha i denna tävling. Krångligt? Vänta bara…

Efter att ha sorterat bilderna i ordning så ber jag om mötets uppmärksamhet, inte helt lätt på en julfest där man även styrker sig med svagdricka. Men till slut lyckas det.
Jag påbörjar redovisningen:
I vanlig ordning lämnas en fullödig kritik på bilderna, allt efter domarens tolkning av bilden, och de första bilderna som diskuteras är alltså alldeles för bra, domaren tror sig förstå vad som skildras och därför ansett att bilderna var alldeles för bra för att placeras sig i denna hedervärda tävling. I de fall där domaren ser en antydan till komposition, bildbehandling eller motiv så kan man i princip anse att man misslyckats.
En bit ner i högen så blir det allt svårare att, ens med god vilja, påstå att det man betraktar är en skildring eller ens en bild. Med andra ord så börjar vi närma oss själva essensen (pudelns kärna så att säga trots att ingen bild föreställde en hund). Vi kommer efterhand närmare målet att hitta årets sämsta bild.
Slutligen redovisade en bild som i storts sett består av en vit yta med lite svagt synliga blå detaljer. Fotografen har skrivit ut bilden på högklassigt, o-hålat, kopieringspapper (80 gram) vilket förstärker det värdelösa intrycket.
Domaren är närmast lyrisk, det var ju trots allt länge sedan en så dålig bild dykt upp i en klubbtävling, vi får inte glömma att vi är årets bästa fotoklubb i Sverige, och det märktes även nu.
Nå åter till bilden; det visar sig att vi ser, om vi anstränger oss, att det är ett torg, man ser gatsten och ett par skuggor efter ett antal personer, detta utgör nedre hälften av bilden, någonstans i högerkantens mitt ser vi något som skulle kunna vara en byggnad, det gäller att ha livlig fantasi. Allt som allt en riktigt dålig bild.
Att kalla den överexponerad vore en skymf mot alla kameratillverkare och att kalla den välkomponerad vore en än värre skymf mot betraktaren. Att kalla den dålig är, däremot, helt korrekt.

Förklaringen från fotografen var så lam att jag vägrar återge den i skrift, men man svamlade lite om nått fel på skrivaren, men det tycks inte hindra fotografen att skriva ut bilden till allas vårt höga nöje.
Överrakande nog så visade det sig att Gunnel Jönsson är skaparen till årets sämsta bild, hon fick välförtjänta applåder och en bit smörgåstårta till som bonus.

Ordförande i enmansjuryn, Steen Stavnshøj